Om svek.... Pettämisestä

Hjälp! Det går inte att ta bilder i dag! Har hört det av andra också här i blogglandia ;)


Men tänkte att sätter med ngr bilder, då jag ändå måste skriva idag! Om du inte vill läsa om svek, så kan du helt hoppa över detta inlägg. Det handlar om en väninna till mig. Jag har inte så många, nöjer mig med ngr, men de e desto kärare för mig! Det ska alltså denna gng handla om min väninna, för sex år sedan kunde detta ha handlat om mig, eller egentligen om vem som hellst. Tror att mönstret är detsamma, i stora drag åtminstone. Hennes man har varit otrogen. Ja än sen då - det händer väl varje dag för ngn i vårt avlånga land, inte sant? Jo det gör det. Men det känns annorlunda då det händer åt dig själv... du tar inte så lätt på den saken då... man känner sig utlämnad, besviken, tom, hon säger att hon sitter på soffan och stirrar, jag låg i sängen och sov, matlusten försvinner- jag gick ner sju kg på två månader... man tänker på vad det är för fel på mig, varför klara jag inte av att hålla nära mig en mänska som jag älskar, vad har jag gjort för fel?... vad kunde jag ha gjort... hur ska jag klara mig?...barnen... huslånet...husdjuren... bilen... alla våra vänner... vad tänker folk i butiken, de som säkert alla redan vet att vi ska gå olika vägar...alla stirrar på mig... vill hellst inte visa sig, svara på frågor, de e ju så skenant att alltid börja gråta då ngn frågar ngt...
Det är säkert olika beroende på hurudan man är som mänska hur man klarar sig, hur man kan hålla ihop, klara av allt ensam.
Det är kanske onödigt att säga det i det här skedet av hennes liv, men det finns alltid en ljusning i det hela. Jag tror att man i alla fall måste ta vara på dig själv, du måste tänka bara själviskt på dig själv, dina barn osv. En mänska i detta skede av sitt liv skall inte behöva tänka på att gå på jobbet osv. Man måste ha rum för att känna sin sorg, uppleva den, för att kunna gå vidare. Man måste få bearbeta sin sorg...
Jag har varit mycket deppad då för ngr år tillbaka. Skrämmande men sant. Jag klarade mig ur det, tror jag, hoppas jag. Jag kan inte glömma helt. Ännu för ngr år sedan, kunde tanken om det som hänt mig själv, välla över mig med en kraft som nästan gjorde mig handlingsförlamad... oftast kom tanken då jag körde bil. På en halv sekund var mina ögon fyllda av tårar och jag fick stanna bilen så fort som möjligt. Kör långs en liten väg, mitt genom skogen i 15 km till jobbet så där fanns det plats och tid för tankar...
Mitt liv ändrades då jag blev arg, så förb....t arg. Jag slände ut vissa av hans kläder på backen, bla kostymen han hade på sig då vi gifte oss, och tuttade eld på alltihop... joodå sååå arg var jag. Denna ilska och att kunna göra ngt åt min situation, att kunna göra ngt konkret illa mot honom gjorde att jag fick massor av krafter. Jag kände mig stark, jättestark!!!! Ja och här e jag nudå :)
Jag sköter mina fyra barn, hundarna, hästarna, kattorna mmm alldeles själv.... hmm jaaa... med lite hjälp, men livet går vidare i alla fall, och jag känner mig såå lycklig i bland åtminstone.
Jag klarade av det!!
Jag klarade det, med hjälp av mina underbara vänner, som ställde upp för mig, lämnade allt det mindre viktiga och ställde upp för mig, dag och natt, orkade lyssna på mig, lyssna lyssna lyssna på mitt ältande.



Kuvista ei todella tule mitään tähän aikaan vuodesta! Mutta kun on pakonomainen tarve kirjoittaa niin tässä myös pari kuvaa!

Postaukseni tänään kertoo pettämisestä. Jos ei sinua kiinnosta niin ei ole pakko lukea. Tämä kertoo minun ystävättärestäni, mutta voisi kertoa minusta tai kenestä tahansa ihmisestä. Oletan että nämä asiat noudattaa jonkunnäköistä säännönmukaisuutta kuitenkin.
Hänen miehensä on pettänyt hänet. Jaa siis, mitäs sitten? sehän tapahtuu joka päivä, eiks vaan?? Kyllä, kuulet siitä luultavasti aina silloin tällöin, ja sinä et ehkä mieti sitä niin paljon. Mutta sille jolle se tapahtuu se ei todellakaan ole mikään vähäpätöinen asia. Tiedän sen, olen kokenut tätä samaa itsekin ja tiedän että se menee ohi, mutta se ei paljon auta kun sun maailma on hajonnut, pirstoutunut. Tunnet surua, voimattomuutta, et pysty syömään - itse laihduin kahdessa kuukaudessa seitsemän kiloa. Ystävättäreni sanoo ettei pysty tekemään mitään, hän istuu sohvalla ja tuijottaa - minä nukuin, tai ainakin makasin sängyssä, tuijottamassa. Mietit miten tulet pärjäämään, yksinhuoltajuus, raha-asiat ja talo-laina huolestuttaa, auto, yhteiset ystävät, et halua käydä missään, koska koet että kaikki ihmiset tuijottaa, et halua tavata tuttuja, koska ne kysyy sinulta jotain, tarkoittavat vain hyvää, mutta jo se asia että joku kysyy vointiasi saa sinut itkemään. Itket paljon... minulla oli varmaan tomaatit silmissä monta viikkoa.
Minä surin aikani...uskon että on hyvin tärkeää että sinulla on aikaa surra, että anant itsellesi sen mahdollisuuden, surutyö pitää tehdä ennenkuin voi mennä eteenpäin. Jollain tämä vaihe kestää kauemman aikaa ja joku selviää vähemmällä.
En tiedä mikä vaihe sitten tulee, kai me reagoimme eri tavalla. Minä ainakin "heräsin" siihen että tunsin suurta raivoa miestäni kohtaan. Minä heitin hänen vaatteita pihalle ja poltin ne...mm hänen pukunsa, minkä hän oli käyttänyt mentäessämme naimisiin, sen minä poltin. Ja sain siitä voimia. Voimia mennä eteenpäin, jatkaa mun ja lasteni elämää.
Kaikki mikä ei tapa vahvistaa. Pitää paikkaansa mun kohdalla ainakin. Minä kasvatan neljä lasta yksin, pärjään aika hyivn mielestäni, olen tyytyväinen itseeni, vaikka en kehu sillä mitenkään. Minulla on oma elämä missä tunnen että minä osaan ja olen hyvä.
Pärjäsin koska minulla on muutama oikein hyvä ystävä. He huolehtivat minusta, yötä päivää, olivat aina olemassa kun minulla oli huolia, ja niitä riitti.

Tälläistä tällä kertaa... oikeasta elämästä, elämä on...
Iso hali teille!

Ett sådant här inlägg i dag, från det riktiga livet...
En riktigt stor kram till er alla!!