Jag återkommer till mitt favoritämne igen... nämligen stressen och känslan av att inte räcka till och att alltid ha ett tryck på mig att jag måste prestera mera hela tiden.
Kan inte alltid sova på natten heller utan att spökena kommer kryper fram under sängen på morgonnatten.
Hoppas på att det blir bättre, det skulle vara lätt att ge upp, men jag ger mig i alla fall inte.
Det värsta är att jag inte kan koncentrera mig på barnen heller - då tankarna är någon annastans hela tiden...

"-Adjö, sade räven. Det här är min hemlighet.
Den är mycket enkel: det är bara med hjärtat man ser tydligt.
Det viktiga är osynligt för ögonen.
Man skall inte se med ögonen utan med hjärtat"

ur Den lille prinsen, Pikku prinssi, Antoine de Saint-Exupéry

"Hyvästi, sanoi kettu. Se on salaisuuteni. Se on hyvin yksinkertainen: ainoastaan sydämmellä näkee tarkasti.
Silmät eivät näe tärkeimmät asiat.
Älä katso silmilläsi vaan sydämelläsi "

Palaan taas lempiaiheeseeni, kiireeseen ja stressiin.
Johtuu ehkä siitä että olen ollut hyvin stressaantnut sen jälkeen kun menin töihin.
Tuntuu kun jokin olisi minussa kiinni koko ajan ja minä en pääse pakoon.
En saa oikein nukuttuakaan yöllä, varsinkaan aamuyöstä kun tuntuu että sängyn alla on mörköjä. Ehkä tilanne rauhoittuu... toivon niin. Helppo olisi tässä vaiheessa luovuttaa mutta minä kun en periksi anna....
Pahinta on että tuntuu että lapsetkin kärsivät siitä että äidin ajatukset ovat jossain muualla.